Min forskning

Jag har alltid varit intresserad av det förgångna och tanken på släktforskning har länge lockat mig. Det har dock stannat vid tanken - att faktiskt omsätta det i handling har känts avlägset. Så dog pappa och nästan genast kom känslan att jag ville veta mer om hans bakgrund. Jag träffade aldrig min farmor och farfar och pappa visste i sin tur väldigt lite om sina mor- och farföräldrar. När jag började prata med mina syskon om släkten så hopade sig frågorna.

Har vi valloner i släkten som ryktet säger? Många i släkten är musikaliska, var kommer det ifrån? En släkting har en fysisk egenhet som annars bara visar sig bland personer från länder runt ekvatorn. Har vi rötter där? Och trots att jag aldrig ansett mig själv vara särskilt religiös så har jag alltid trivts väldigt bra i kyrkan. Jag känner mig lugn där och jag går gärna omkring på kyrkogården. Kommer den känslan från mina anfäder?

Jag kände att jag ville komma igång med släktforskningen och jag drog igång bara någon vecka efter pappas bortgång. När vi städade ur pappas lägenhet så hittade vi farmors dagböcker och en låda med gamla kort. Att se en bild på en gammal människa är kanske inte så speciellt vid första anblicken, men om man tittar noga så ser man snart personen bakom rynkorna och en ny bild växer fram. En bild av en människa som varit barn och lekt, som förälskat sig i grannpojken, fått sin första kyss, gift sig med sin stora kärlek, fått barn och sett dem växa upp, förlorat barn, blivit farmor, firat födelsedagar, gått på begravningar, känt både lycka och sorg, skrattat och gråtit… en människa som levt ett helt liv. Så länge vi minns henne så lever hon och det är just den enskilda människans liv som jag vill finna och bevara.

Några av mina frågor ovan har jag funnit svar på. Jag har inte funnit några valloner, däremot har jag funnit var musikaliteten kommer ifrån. Farmors föräldrar spelade fiol, dragspel och gitarr och farmors morfar var en av Upplands främste nyckelharpsspelare i början av 1900-talet. Om man går tillbaka till 1700-talet så finns det en hel massa präster bland mina förfäder, så kanske är det deras känsla för kyrkorummet som har rotat sig i mig.

Att släktforska är på sätt och vis som att resa i tiden. Genom att prata med äldre släktingar och lusläsa arkiven kan man få kontakt med en svunnen tid och ibland känns det som att mina förfäder finns här hos mig. Oavsett vad jag egentligen tror så finner jag tröst i tanken på att mina förfäder finns någonstans i periferin och vakar över mig.

Informationen om mina anor har jag hämtat främst från kyrkböckerna, men jag har även använt mig av andra arkiv såsom folkräkningar, soldatregistret, bouppteckningar och mantalslängder. Om du är intresserad av en mer detaljerad källredovisning så kontakta mig.